Från jaktslott till slottshotell
Vanajanlinna stamgårds, Äikäälä?s historia sträcker sig ända till den tidiga medeltiden. I historiaböcker nämns bl.a. Olle af Aeykaelum (Äikäälä Olli) som ägare av Äikäälä gård år 1374. Gården har efter Aikäälän Olli haft flera ägare och en färggrann historia som tavastländsk frälse- och hyresgård där man idkade jordbruk och även njöt av gårdens vackra läge.
Vanajanlinna?s historia börjar från år 1918, då Rosenlew-koncernens huvudägare, Carl Wilhelm Rosenlew, doktor i medicin och kirurgi köpte Äikäälä gård. Säljare var teologie professor Stenij. Rosenlew anslöt till den anskaffade stamgården ytterligare en andel från Kitu gård (år 1922) samt senare Kappola gård (år 1927), så att herrgårdens totala areal uppgick till över 500 hektar, vilket var en förutsättning för rätt till fri älgjakt på området. Rosenlew hade som tanke att på det anskaffade natursköna området bygga ett jaktslott, dit han kunde bjuda in betydande pesoner ur sällskapslivet och politiken. Rosenlew ämnade inte byggnaden för bostadsbruk.
Doktor Rosenlew gav planeringen av Vanajanlinna till arkitekt Sigurd Frosterus (hans mest betydelsefulla arbete är Stockmanns varuhus i Helsingfors). Slottsområdets arkitektur avspäglar gällande arkitekturströmningar från skiftet av 1910- och 1920 talen, bl.a. barock och renässans samt mera anspråkslösa nordiska varianter av dessa. Slottet har också drag av engelskt herrgårdsbygge.
Huvudslottets byggnadsarbeten påbörjades år 1919 och arbetet slutfördes år 1924. Byggandet skedde i långsam takt i huvudsak om somrarna. För transport av byggnadsmaterial drogs en smalspårig järnväg från Harviala hållplats där den nuvarande vägen går.
Som byggmästare fungerade herrarna August Mattson och Hilpi Kummila, den förstnämda som arbetsledare och den senare som övervakare. Slottet byggdes av regionens bästa yrkesfolk anställda av byggnadsfirman Kruger & Toll från Helsingfors.
Rosenlew som var känd för att vara pedant och oeftergivlig lät bygga Vanajanlinna av de bästa tillbudsstående materialen. Golv och fönsterposter är i huvudsak av ek, fönsterbräden av utländsk marmor osv. Av slottets fem öppna spisar är fyra av marmor och den femte, vinstugans öppna spis av granit. Den Turkiska bastuns och simbasängens marmor är från Ruskeala.
Det inhemska trävirket kom från Rosenlew´s egna skogar, väggteglen från Leppäkoski tegelbruk och takets munk- och nunnetegel från Santamäki. Vanajanlinna förde på så sätt vidare regionens flera hundra år gamla tegelbyggnadstradition. Sockelstenarna till trädgårdsfasaden, trapporna och verandor är Elvvik granit.
Väggmaterialet i slottets matsal är indisk mahogny. I övrigt är väggarna i allmänhet rappade och målade.
Antalet rum i byggnadskomplexet överstiger 80 st; byggnadens yta är ungefär 3.000 m² och volym 17.740 m³. Rummen möblerades naturligtvis med högklassiga möbler och interiören kompletterades med mattor av hög kvalitet, konstverk och småföremål. Beklagligt nog återstår ett mine blott av lösöret; ägarna har när de flyttat tömt slottet på värdefulla föremål.
Områdets vackra och mångsidiga trädgård planerades av den välkända trädgårdsarkitekten Bengt Schalin, vars handavtryck fortfarande kan förnimmas i den emellanåt vanskötta trädgården.
Slottets utrymmen
I slottets första våning fanns en matsal som öppnade sig mot trädgården, en musiksal och salong.
I källarvåningen, delvis under jorden finns en skickligt välvd och dekorationsmålad vinstuga, vars ingång var från matsalen genom en lönntrappa. I källaren fanns ytterligare turkisk bastu och marmorbelagd simbassäng.
I andra våningen fanns husbondens och värdinnans lokaler, som bestod av sovrum, omklädningsrum samt marmorbeklätt badrum. Ytterligare fanns det i andra våningen lokaler för husets hedersgäster så som Finlands marskalk Mannerheim och släkten Fazer.
Tredje våningens åtta rum var reserverade för herrgårdens andra gäster.
I den låga envåningsflygeln på östra sidan fanns herrgårdens kök samt tjänstefolkets rum och i ändan av flygeln hade chaufförerna sina rum. Garaget fanns i en separat byggnad som var förenad med östflygeln med en mur.
I västflygeln på sjösidan fanns ett bibliotek, en biljardsal med utgång till balkongen (idag Ryti-salen) samt i ändan av flygeln en vinterträdgård (idag Festsalen). Rummen i västflygeln förenas av en så kallad gallerikorridor, som mot slutet avsmalnar och sänker sig från byggnadens stamdel. På så sätt uppstår ett så kallat skenperspektiv; gången ser ut att vara längre än vad den i verkligheten är.
Västflygelns förlängning är trädgårdsmästarens boningshus, där också inspektorn hade sitt arbetsrum. Bostadsbyggnaden är förenad med västflygeln med valvbågar. I västflygelns källarvåning fanns service- och förvaringsutrymmen samt värmecentral och bränsleförråd. På västra sidan av flygeln fanns ytterligare tre växthus.
Då man längs lindgränden närmar sig huvudbyggnaden förstärks flyglarnas längdintryck och slottets mäktighet av skenperspektivet; mellanrummet mellan öst- och västflygeln ökar då de närmar sig smidjärnsstängslet och porten. Mellanrummet mellan flyglarna växer på den cirka 70 meter långa sträckan från 32 meter till 40 meter. Intrycket förstärks ytterligare av den sk. hedersgårdens jämna gräsmatta (inga planteringar) och den flerahundra år gamla linden, vars växtplats respekterades, då slottet planerades på byggnadsplatsen.
Områdets andra byggnader
Frosterus planerade också boskapsgården som byggdes på norra sidan om slottet och som blev färdig år 1928. På området byggdes fem bostadshus för slottets personal, en skjulbyggnad för hantverkare, ett stall för cirka tjugo hästar, ett fähus och ett smådjursstall.
Slottsherrar
Vanajanlinna ägdes av Rosenlew ända till år 1941. Då familjen Rosenlew sålde Vanajanlinna fanns det två intresserade köpare: president Risto Ryti och den stenrika tyska vapenfabrikören Willy Daugs. Ryti ville ha Vanajanlinna som presidentens sommarbostad i stället för Gullranda i Nådendal. Efter byte av inrikesminister beviljades inköpstillståndet till Will Daugs utan Risto Rytis kännedom, efter vilket Daugs bosatte sig i Vanajanlinna.
Efter Tysklands förlust i kriget övergick all tysk egendom i Finland som krigsersättning till Sovjetunionen. Detta gällde även Vanajanlinna. Den sovjetiska förmögenhetsförvaltningsnämden i Finland tog över herrgårdens skötsel genom att i huvudsak ta hand om åkrar och boskap. Huvudbyggnaden blev därvid tom och började förfalla i snabb takt.
År 1947 hyrde Yrjö Sirola Stiftelsen Vanajanlinna området till det av stiftelsen grundade Sirola-institutets bruk. Vanajanlinna fungerade i början om somrarna också som feriehem och som fest- och danslokal, men redan på 1950-talet koncentrerades verksamheten på hela området till samhällelig folkinstitutsverksamhet. Stiftelsen köpte Vanajanlinnas byggnader och jordområden år 1956. Efter köpet överläts över hälften av herrgårdens jordområde till småbruks- och bosättningsändamål för frontmän och en del såldes till dåtida Vanaja kommun. Stiftelsen behöll circa 34 hektar av jordarealen för sig själv.
Sirola-stiftelsens verksamhet på området tog slut år 1994. Den samhälleliga brytningen körde över och förbi folkinstitutsverksamheten trots det att institutet under sina sista verksamhetsår koncentrerade sig på att bli en läroanstalt i kommunikation och information efter att den politiska undervisningen hade brutit samman under 1980-talet.
År 1996 uppstod för Tavastehus stad förköpsrätt till Vanajanlinna och efter förhandlingar övergick slott och dess jordområden i stadens ägo för en köpesumma på ca. 10 mmk (ca. 1.7 milj. euro). I samband med köpet kom man överens om slottets lösöre så, att en del övergick till Tavastehus stad och en del till Vanajanlinna Oy som är hyrestagare till slottet. Efter att folkinstitutsverksamheten avslutats var slottets huvudhyrestagare Vanajanlinna Oy som är delvis ägd av Yrjö Sirola ?stiftelsen. Efter att Tavastehus stad hade köpt slottsfastigheten kom staden med som delägare av Vanajanlinna Oy med ca. 19 %:s andel.